Margareta Björndahls hemsida

 

Århundradets kärlekskrig
av
Ebba Witt-Brattström

Så här tycker jag om boken:
 

Bättre bo i en vrå på taket än dela huset med en grälsjuk kvinna

 Orden ovan ur Ordspråksboken dyker upp i huvudet när jag läser Ebba Witt-Brattströms omtalade nya roman. Den sägs vara en punktroman. Jag slår upp Wikipedia som skriver: ”En punktroman är kortprosa i en liten berättelse. Punktromanen är skriven med få ord men mycket tankar.” Århundradets kärlekskrig är skriven som en dialog mellan ett Han och ett Hon. Meningarna är korta som de är i en ordväxling men de här personerna är ordrika och orden avslöjar mer känslor än tankar.

Att läsa romanen tar en dryg timme men jag söker bokens struktur och plockar fram linjal och en blå-röd penna. Jag markerar de yttranden Han gör med en blå linje i marginalen och en röd för Hennes. Då upptäcker jag att boken faktiskt är indelad i tjugosju kapitel. Utan rubriker. Jag söker efter innehållet i varje kapitel men kan inte finna det. Samma ämnen löper från kapitel till kapitel utan att innehållet renodlas. Det hela blir ett ständigt pågående gräl. Jag kan inte som i antika dramer finna en stegring, en klimax och ett avslut. De här personerna mal på sida upp och sida ner.

Det är ingen pingpongmatch mellan dem. Ibland uttalar Han flera repliker i följd, men oftast är det Hon som gör det. Jag börjar räkna genmälena. Vem talar längst, jo givetvis är det Han. Hon står för femtiofyra procent av inpassen. De över fyrahundra sammanlagt, överpepprade med litterära citat som kan få en gymnasielärare i litteratur att sysselsätta sina elever framför Google i många timmar. Visserligen finns ett facit i slutet av boken men riposterna är valda från allt mellan barnramsor, Beatles till Bibeln.

Som kören i ett antikt drama använder EWB sig av parabas satt med versaler. Valda från den första ABC-boken till operakonstens mästare. Som OCH INFÖR DENNA MAN DARRADE ROM över DIDI OCH GOGO till NU GER JAG OPP RABARBERKNOPP.

Ett oändligt ovärdigt gräl fyllt av invektiv där recensenterna av boken citerat i huvudsak Hans. Han är inte särskilt duktig på att variera sina kraftord. Han kan inte heller åstadkomma så många, femton alltsomallt, men av dessa innehåller sex ordet ”fitta”, det är jävla fitta, pigfitta, lilla fitta, feministfitta. Vem är hon som accepterar att han använder ett sådant ord för det är inte troligt att han plötsligt tar till detta ord. Har hon ingen självrespekt! Själv är hon mer än dubbelt så varierad i sina val av invektiv. Hela trettiosex! Allt från Kleiner man över oerotisk tölp till skadedjur utan livsrätt, teflonman och ynkliga självrunkare. Ett gräl ovärdigt ett bildat par.

Vad är då detta för par? Genom texten kan man utläsa att de varit gifta över trettio år och har barn. De bor i ett hus med många och jobbiga trappor utan hiss. Uppför dem har hon släpat tunga kassar. Nerför dem har han visslande kommit nyrakad och fräsch och nerför dem har han kastat henne laptop. (Vad säger grannarna?) Han spelar för henne när hon är i köket men jag undrar varför där är så mörkt, har de inte elektricitet?

Vad grälar de då om? Hon anklagar honom för att han inte älskar henne. Hon som dragit upp honom från rännstenen, givit honom ett liv och tillochmed försörjt honom en tid. (Som det vore så märkvärdigt. Hur många män har inte genom historien försörjt sin familj?) Hon har varit hans ”marknadsföringsess” och hon ondgör sig över hans tal vid en middagsbjudning när han talade om ”livslånga bindningar” och ställer frågan ”Men om det bara är en som sköter bindningen?”. Hon tar på sig offerrollen. Det är hon som boken igenom anklagar och det är han som försvarar sig. ”Du är orimlig. Ge mig en chans.” säger Han.

De grälar om terapeuten de gått till och de grälar om sex. De förringar varandras arbete. Men mest är hon besviken för att han förändrats. Hon vill ha tillbaka den man han en gång var, den gången de möttes på en fest och han följde henne hem. Han vill ha godhet. Så fortsätter grälet sida upp och sida ner. Hon med sitt tjat som ibland besvaras med handgripligheter som får henna att bli rädd. Så rädd att hon tror att hans vrede kan bero på en frontallobsdemens. Om så vore skulle hon stanna och vårda honom. Kärleken dem emellan är stark och de tillhör inte de par som att skiljas i överenskommelse.

De var en gång ett par med hybris. Deras kärlek skulle få världen att häpna. Göteborgspoeten Anna Greta Wide skriver i Orgelpunkt: ”Hat är bara kärlek som gått miste” och Han frågar sig om och om igen när det gick fel. Hon har inget svar.

Ebba Witt-Brattström har stark tilltro till sig själv och sitt verk när hon ger den som hyllning (Hommage) till Märta Tikkanen och August Strindberg. Det småaktiga triviala gräl som boken utgör kallar hon för århundradets kärlekskrig.  Är inte detta hybris? Jag saknar hennes värdighet som kvinna. Hon ser sig själv som ett offerlamm. Vad är det för mening med att publicera det som sägs i ett hem i stundens hetta. Tråkigt att författaren inte läst Snoilsky: ”Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval att skrynklas ned av obekanta händer.”

Göteborg 30 mars 2016

Margareta Björndahl

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
Home

© Margareta Björndahl

2016-03-30

margareta.bjorndahl@comhem.se  (aktiv e-post)