Skolgatan i Örebro

av

Margareta Björndahl

Det finns inte någon gata, som betyder mer för mig än vad Skolgatan i Örebro gör. Ofta har bilder från just den gatan kommit tillbaka i nattliga drömmar och jag tycker att själva gatan är intressant i sin - tyvärr måste jag säga det - torftighet. Bilden i vinjetten visar det hyreshus, där jag växte upp, i det huset fanns vårt barndomshem under fyrtiosex år (1938-1984) och i bottenvåningen arbetade min far Algot Ahlbäck för där fanns ÖrebroMissionens expeditioner och dess förlag (som senare omvandlades till Libris bokförlag). Sammanbyggt med hörnhuset låg Örebro Missionsskola, som nu är beläget i Almby vid Universitetet. I plenisalen precis i hörnet fanns väggmålningar av Wictor Hägerstrand från 1940. På ena sidan den yttre missionen (bilden nedan) med kinesiska muren till vänster och afrikanska hyddor i Kongo och till höger Brasilien. På motsatta vägg visades den inomsvenska missionen med bilder från Sveriges olika delar.

Skolgatan börjar vid Svartån och Karolinska skolan, som har funnits alltsedan tidigt 1800-tal. Gatan har säkert fått sitt namn just efter skolan. Gatan korsar Järnvägsgatan och järnvägsspåren, som leder till Centralverkstäderna, och leder vidare norrut förbi Sofiaparken och fram till Längbroparken. Skolgatan är faktiskt endast sex kvarter lång. På ömse sidor om gatan ligger trevåningshus, men så har det inte alltid varit. Förr gav trädgårdarna vid de låga trähusen grönska, men numera finns inte många träd längs den här gatan.

Skolgatan är nu för tiden tråkig och steril. Breda trottoarer finns på båda sidorna av gatan. Trafiken går åt båda hållen och ger parkeringsplatser i alla fall vid några kvarter. Husen är utan intressanta arkitektoniska utsmyckningar och detta tillsammans med bristen på växtlighet ger ett torrt och ovänligt utseende.
Men låt oss börja med en vandring längs gatan, vår startpunkt blir Karolinska skolan. Skolan består av fyra stora byggnader, alla med putsade väggar i gult. Huvudbyggnaden är från 1832 och innehåller expeditionslokaler, en stor aula på andra våningen och ett antal skolsalar. Ut från huvudentrén, som ligger efter Olaigatan och mot Svartån kom de "nybakade" studenterna rusande och därifrån kom alltså mina tre bröder, där stod släkt och vänner med blomsterbuketter och det var fest och glädje. "Karro" var mina bröders skola, det var ett pojkläroverk, numera studerar både flickor och pojkar där. Under tolv år fanns det en Ahlbäckpojke i skolan och det innebar att miljön kring den var mycket välkänd av oss alla. Skolgången var viktig för oss alla barn i familjen, särskilt mamma ville att vi skulle få en bra utbildning.

I norra byggnaden "Sibirien" finns ett biologiskt museum, ett "naturaliekabintt" där man förvarade herbarier, uppstoppade fåglar, fjärilar och andra djur. Museet invigdes år 1864 och har klarat sig från förstörelse, det renoverades under 1970-talet och är öppet för studiebesök.

Skolfria dagar kunde man gena tvärs över skolgården. På den södra fasaden av det norra skolhuset fanns förr en vacker plantering kring en fontän. Det här väggpartiet är nu helt förstört av en plåtdörr, som leder till en hiss.

Margareta och mamma Signe vid fontänen, cirka 1940 Så här ser samma plats ut på 1990-talet

I min barndom fanns många hantverkare vid Skolgatan. Det fanns mjölkaffär och tobaksaffär, det fanns cykelverkstad och bokbinderi. Det fanns skomakare och skräddare och till och med en bensinmack. Många människor rörde sig på den här gatan och på vintern låg långa uppskottade snövallar, som skyddade mot trafiken. En hästskjuts fanns faktiskt när jag var barn på fyrtiotalet, och en man kom med sin cykelkärra och sålde kaffe från Örebro kafferosteri. Det var liv och verksamhet såväl vardag som söndag.

I hörnet av Järnvägs- och Skolgatan låg som sagt ÖrebroMissionen med hela sin verksamhet och strax norr om hörnet låg Sankt Eskils katolska kyrka med sina för den tiden då min barndom var, färgstarka besökare. Jag minns en zigenarbegravning och hur deltagarna fyllde både kyrkan, trottoaren och gatan utanför. Det var ett skådespel för ett barn. Varje söndag var det liv och rörelse vid kyrkan och något att titta på. Vill Du titta in i kyrkan så tryck på församlingens hemsida och bläddra fram till rundvandring i kyrkan (vilken jag för övrigt skrivit.
Bilden är från maj 1940, jag är fem år gammal och med på bilden är Gun Eriksson (gift Andin). Fotografiet är taget på balkongen på Skolgatan 11 A. Om Du tittar noga till höger på bilden så syns ett kafé, Rosenhill, en tvåvåningsbyggnad med servering i trädgården under den varma årstiden. Lägg också märke till träden, därbakom låg en bensinmack, och nästa kvarter med "Sing-sing".

Järnvägsgatan leder från Järnvägsstationen ner till lasarettet, nuvarande RSÖ. Där kom ambulanserna med tjutande sirener och där kom horder av människor till besökstiden, som förr varade enbart ett par timmar mitt på dagen. I hörnet vid Skolagtan låg Isidors affär. Det var en speceriaffär och utanför fanns godisautomater där man lade in en slant i myntskåran och kunde öppna en lucka och ta ut en kola.

Min skolväg gick norrut längs Skolgatan och många gånger fick jag stå vid järnvägsövergången och vänta på tågset, som skulle tas ner till verkstäderna. Där arbetade många män och de kom cyklande i stora högar, när dagens arbete var slut.

Norr om järnvägsspåren fanns ett kvarter med arbetarbostäder, vilket av oss barn kallades Sing-sing. Därifrån ledde en svagt kurvig väg, som kallades S-vägen. Den här vägen gick fram till regementet I 3. När de skulle ut på på manöver tågade de just längs Skolgatan med musik i spetsen, orkestern hette Lyran. Det gick också en väg som kallades "Svarta vägen" från Sing-sing ner mot Centralverkstäderna. Eftersom vägen inte hade några trottoarer kunde man på våren plocka tussilago i dikesrenarna och på våren kom sälgen med videknoppar.

Strömersgatan korsar Skolgatan och i ett hus i hörnet fanns en stenmangel, där man kunde hyra in sig ett par timmar. Dit bars den tunga tvättkorgen och där manglades lakan och dukar släta och blanka. På den här gatan bodde familjen Svanström och dit gick ofta min vandring för att leka med Ingrid och Elisabeth eller tillsammans med mina föräldrar på kalas.

Lite längre norrut fanns Lindbergs hatt- och stråfabrik och eftersom den låg i källarplanet, som så många affärsrörelser gjorde, kunde man stanna och kika in genom fönstren, när de stod öppna, och känna doften av våt ylle och se hur hattarna pressades på stockar.

Så kommer vi till Sofiaparken, som ligger mellan Olaus Petrikyrkan och Epedemisjukhuset med sitt höga järnstaket. På bilden från 1938 står jag en solig vinterdag i Sofiaparken, man ser Olaus Petrikyrkan i bakgrunden. Vägen är ordentligt skottad. Här fanns träd och grönska och luft och rymd.

Vid Lillån låg en handelsträdgård med namn Ålunds. Här beställde mina föräldrar blommor till uppvaktningar, till fest och begravningar.

Men vem kommer där tryckt mot husväggarna - är det inte Emilia, hon som andra kallar för Bibelkvinnan och som barn är rädda för, men jag är inte rädd för henne. Hon kommer så ofta upp till oss, men stannar alltid i dörren och vill aldrig komma in, om inte min yngste bror eller mamma kan läsa för henne. Hon bor på Skolgatan i ett spiselrum uppe på vinden, hon bjuder mamma och mig på kaffe och olika slags kakor, som hon fått i en serviett av olika fruar, som hon besökt. Lite ovan är jag vid miljön, men mamma säger att jag måste smaka på kakan. Emilia är klädd i lager på lager med kjolar, långa svarta och en sjal över kappan på vinter, Hon går i Filadelfiakyrkan och sitter längst ner i ett hörn, pappa jordfäster henne någon gång på 1940-talet.

Det finns så mycket härligt att berätta om Skolgatan i Örebro. Nästa gång Du är i Örebro, tycker jag att Du skall åka längs efter Skolgatan - men det är klart - Emilia möter Du inte och inte heller mig som barn med två långa flätor med ljusblå rosetter, där jag hoppar hage och spelar kula, för på den tiden var trottoarerna av sand och trafiken inte så livlig och det gick bra att leka där.

Margaretas hemsida

Örebroiana

© Margareta Björndahl

2004-09-16

mbjorndahl@swipnet.se