Diotima av Mantinea*

cirka 400 f Kr

I Platons dialog Symposion skriver han om Diotima, Sokrates lärare och en av de mest inflytesrika kvinnorna, om hon sedan var en verklig person eller en litterär fiktion, får väl vara osagt. Hon tillskrivs teorin om kärlek vilken i dialogen beskrivs för festdeltagarna i Agathons segerbankett (år 416), efter tävling i Aten mellan Dionysis och Eros.

Diotima lärde Sokrates att kärlek var barn till Poros och Penia, brist och mångfald, en ande av det mellanliggande. Kärlek var en daimon, en ande som höll ihop världen till en enhet, kraften som förmedlade budskap och böner mellan människa och gudarna. Eros lär man bäst känna genom vishet. Vishetens kärlek är Eros, kärlek.

När vi utvecklas i livet växer vi till i kärlek. Först är vi förhäxade av skönheten i en ung kropp för att övergå att se skönheten i alla kroppar. Vi fortsätter till att se skönheten i själen för att, när man identifierat denna, kunna se det vackra i alla själar. Så utvecklas vi vidare till att se behaget i lagarna och strukturen i tingen. Till slut upptäcker vi skönheten i formerna, de eviga idéerna. Kärlek är viktig eftersom vi genom den börjar och vidareutvecklas i livet. Skönheten och tingen förändras och enbart naturlagarna består oföränderliga. När vi tycker att vi fått begrepp om formerna försvinner de ifrån oss precis som de himmelska idéerna, deras innersta mening är utom räckhåll för oss, vi känner endast igen dem i praktiken.

Diotima lär oss att vi vinner kunskap på olika sätt, genom förnimmelser, våra sinnen, och genom insikt, vårt förnuft, och genom det mellanliggande.

(* Manitea är en stad i Arkadien.)

Kvinnliga filosofer

Home

© Margareta Björndahl    2006-12-23    margareta.bjorndahl@comhem.se  (aktiv e-post)