Anna Greta Wide

Dikter i juli

Utgiven 1955

Del I

Del II

Del III

Del IV

Del V

Del VI


  Klädd i blågrått

Klädd i blågrått, elegins färg,

ligger kusten. Inga skarpa stenar.

Här och var en linje som vill fly,

tar ett häftigt andetag, blir skrämd,

retirerar i en snabb kadens

lydigt mot sin milda stilla tonart.

Ändå finns en oro i konturen -

starkare än horisontens ro -

skönjbar för den seende ...

Jag känner

alla dem som gästat denna kust.

  Trälen

Trälen, trång över bröstet,

vaknar om natten, lystrar,

hör i ett gäckande kråkskratt

runstenens ord: Var dristig.

Ligger där länge vaken,

flämtar tungt efter andan,

driver en klenbyggd näve

häftigt mot veka revben:

"En gång såg jag hövdingen sova.

Han andades djupt som havet.

Hans bröstkorg hävde sig väldig.

Nu vet jag hur frihet andas.

O, ett andetag bara av frihet -

låt det spränga lungornas säckar!

Hur saligt skulle de sprängas!

Hur fromt skulle hjärtat stanna!"

  Sov vid den sinande brunnen

Sov vid den sinande brunnen. Dröm om havet.

En gång får du väl se det. Dröm om havet.

Rasslar sanden av torka? Vissnar gräset?

- Söv dig med starka droger. Djup blir sömnen,

djup som havet - och skimrande lång blir drömmen

som horisontens rand. Den starkaste drogen

känner du ännu inte. - Dröm om havet.

  Inte löften med möjligheter

Inte löften med möjligheter.

Broar, där du anar det minst,

lyfter bågar mot moln i natten.

Bron är villig men lovar intet.

Foten är villig men fordrar intet.

Broar, fästen, plötsliga utsprång,

torn som störtar eller står fast -

så går den blåsiga färden framåt.

Finns någonstans en hamn? - Vem vet? -

Inte löften men möjligheter.

  Daedalus

(Daedalus interea. Creten longumque perosus exsilium ...)

Ja vid gud, jag är led på exilen!

led på smicker och tvång, på de klibbiga drogerna,

i sötaktig blandning förskrämmande blodet,

långsamt förgiftande, utan att döda!

Ja vid gud, jag är led på exilen!

på mig själv, på mitt långsamma blod, på min foglighet,

på min tunga som lärde de främmande klangerna

alltför snabbt, alltför lätt, och med kväljande smidighet.

O vingar -

O att överge, lämna, att ingenting veta:

väl är kusten trofast, och solen, men vännerna ...

kanske döda. Vi skämtade. Vi lärde oss stjärnorna ...

Jag vill inte till stjärnorna nu. Jag vill hem,

till mitt hjärtas kärna, till min riktiga trofasthet!

O att stå där, trött av den ovissa färden -

med den solbrunna sanden kärv under foten -

talande sitt modersmål för första gången, äntligen!

Inte kyssa jorden, inte yvas över vågspelet,

inte gråtande omfamna den undrande fiskaren,

inte vänta sig något, inte väntas av någon -

bara stå där, och andas, och tala sitt modersmål,

de enklaste orden om de enklaste tingen:

mat, dryck, en bädd - och äntligen leva!

Ja, vid gud, jag är led på exilen!

  Tomma hus i julihetta

Tomma hus i julihetta.

Alla vid stranden, borta många timmar.

Husen sömnigt middagsstilla:

gamla vita villor i mörkgrön skugga,

nya färdiggjorda små ljusa kuber

klängande frejdigt i hjärtlös solgass.

Somliga låsta, andra inte.

Bortglömd

sover en gamling i stolen. Katten tassar

mjukt genom öppen köksdörr.

Tomma hus i julihetta.

Skal kring växande liv och börjande död,

gälla späda röster, iver och vilja,

livets gränslösa viktighet oavkortad

in i minsta leksaksdetalj - och sedan

mognad, begär och dröm - och släckta drömmar,

slocknande ögon, nattro -

Den gamle rör sig.

Snabbaste pojken som alltid vinner

kapplöpningen från badet, svänger

muntert sin våta baddräkt. Salt

stänker i ring, och hans rop: jag vann!

väcker åldringar, villor och träd

med glad och skoningslös klarhet.

  Den unga poppeln

Den unga poppel står där i sin slankhet.

Den darrar inte, vajar bara sakta.

Den skymmer knappast himlen, men ibland

skär den itu en solnedgång på mitten.

Har ingen vidd att fånga ljud och fåglar,

har inte ekens ljusa famn att ty till,

har inte lönnens faderliga sus,

bara en viskning som av gossopraner.

Så måste poppeln leva utan pondus

och utan stöd ... som ungdom måste det.

Det går en vind genom poppellöven

och vänder deras ljusa undersidor

mot julisolen -

Trädet rätar på sig

och står där som den rankaste av pager

i silverrustning under sommarblåst.

  Ängsväddens nåldyna är festlig och violett

Ängsväddens nåldyna är festlig och violett,

och hur ljuv och logisk är inte umbellaternas geometriska klarhet!

Men du, o gulmåra: sommar, honung, sommar, sommar -

och darrgräs: neurotica gracilis!

- Men rödklinten ber: kalla mig trots allt inte tistel!

Se nära på mig, låt mina mjuka kantblommor snudda näsan!

(Resten må du kalla ved eller vad du vill.)

Ibland är älvor

faktiskt rödhåriga,

vilket skulle bevisas, sade ängssvingeln.

  Ödlan sover på hällen

Ödlan sover på hällen i middagshettan.

Södersluttningen glindrar. Kaprifolen,

färdig att vissna i morgon, doftar hetsigt.

Någon går genom snåret. Bruna fötter,

solblekt hår och kjol, och skrubbsår på knäna.

Blomdoften stiger het - Nu ser hon djuret:

ögonens skrynkliga kupor darrar fridsamt,

buken sväller och krymper, sväller och krymper ...

Fötterna stannar. Något sväller i bröstet,

krymper och sväller igen. Där ligger stenen,

skarpkantad, lagom tung ... Vem gjorde det? Någon. -

Flykt genom björnbärssnår med hand mot munnen,

bruna ben får rinnande röda mönster,

blicken blind av sol, eller blod, det kvittar,

kvalmet stiger i halsen - Ingen att gå till,

ingen skulle förstå ... man får bära det, bära

kvalmet, lusten, skulden - vem gjorde det? Någon.

  Livet skakar oss av sig -

Livet skakar oss av sig -- inte med tankens grymhet,

bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,

bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg

stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.

En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,

kände den stenen skava, löste sandalens rem -

Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?

Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

  Att ha någonstans att längta

Att ha någonstans att längta.

Att ha någonstans att komma,

självklart, utan att knacka,

rakt in i öppna armar ...

Från detta måste du avstå.

Och nu har du avstått och vunnit -

men kvällen är bräddad av uppbrott

och hemlängtans tonande vingsus.

Det dunkla och bittra är borta,

och kvar är ljuset och smärtan.

Det klara ärliga ljuset.

Den klara ärliga smärtan.

  Var skall människan luta sitt huvud?

Var skall människan luta sitt huvud?

Mot en gudabild

mot ett bräckligt bröst

mot en darrande stjärna i rymden?

Fåglarna om hösten -

varma små punkter i kallnad luft.

Trofast under dun och skinn

pickar snabbt men tryggt:

Evad vi leva eller dö

höra vi goda jorden till ...

Var skall människan luta sitt huvud?

Om Anna Greta Wide

Margaretas hemsida

© Margareta Björndahl

2006-04-17

margareta.bjorndahl@comhem.se  (aktiv e-post)